evmael

Ikväll har jag varit hemma hos Rasmus i hans farföräldrars lägis i Hammarby Sjöstad. Testade att gå dit för första gången och det gick superbra. Någon timme senare när det hade hunnit bli mörkt ute så traskade jag tillbaka hem och som alltid som tjej så tänker en på riskerna med det. Jag är dock ganska naiv och godtrogen av mig och tänker oftast "äh det händer aldrig något, det är bara onödigt att gå runt och oroa sig", men samtidigt ligger ändå tankarna på vad som KAN hända i bakhuvudet och trycker. Speciellt när det är i Stockholm en befinner sig i. När jag hade cirka fem minuter kvar hem och jag som bäst lyssnar på en podcast så ser jag i ögonvrån hur det på andra sidan vägen rusar en man bort från sitt umgänge (fyra andra män) och över på min sida av vägen och ställer sig ivägen tio meter fram, precis där jag ska passera. Jag tvekar lite men tänker att det är väl klart som fan att han flyttar på sig när han fattar att jag ska förbi och fortsätter därför gå. MEN NÄHÄ. STOPP TYDLIGEN. Jag går i princip rakt in i hans famn (ööööh äckligt). Han hindrar mig från att gå förbi och viftar med armarna och sjunger något om att "om jag vore en hora skulle du vilja ha mig" med berusad stämma. Jag försöker komma förbi tre-fyra gånger innan han släpper förbi mig efter att jag knuffat på honom tre gånger. Han skrattar. Inte jag.

 

Jag går mycket snabbt därifrån för att de inte ska få någon annan "kul" idé.

 

Hans vänner som kommer efter honom säger högt med skämtsam ton att "om de vore tjej skulle de minsann gett honom en käftsmäll, ölgubbe" för att jag ska höra. Förmodligen för att visa mig att läget var "lugnt". Jag tänker att det är ett jäkligt klent sätt att lugna någon på. Varför lägga ansvaret på mig? Varför ska jag ha ansvaret att få honom att låta mig vara? Varför bad de inte sin vän låta mig vara istället? Jävla fan. Jävla gubbfan, rent ut sagt. Unga tjejer som går ensamma i mörker är rädda nog som det är.

 

Jag önskar att män som beter sig på det här sättet kunde få känna på rädslan en känner när en är ensam om kvällen eller natten. Han tänkte säkert inte göra något mer mot mig. Det spelar dock mindre roll för mig vad han hade tänkt eller inte eftersom jag inte kan veta det och därmed inte känna mig trygg. Han tog min trygghet för ikväll. Tack som fan. Nu ska jag ta mitt harhjärta och sova oroligt och drömma jobbiga drömmar. Godnatt på dig med.

http://enblommigtekopp.blogg.se/2013/may/de-ar-bra-pa-det-dar-med-unisex-de-dar-american-apparel-2.html

Varför feminism behövs: http://trettiotreanledningar.squarespace.com/

Åh vad jag kommer sakna mina kolleor och mina goa stamkunder på jobbet när jag flyttar. Idag är det exakt en månad till jag slutar och det är med lite vemod i kroppen. Kollegorna kommer jag väl kunna hålla något sånär kontakt med, men favvisstammisarna ser jag inte röken av något mer. Synd med tanke på mina speciella. Snygga kunden, trevliga PT-tjejen, trevliga PT-killen, hen som faktiskt minns vart jag kommer ifrån och frågar om min vardag, hen som köper stooora mängder basturökt bröst, hen som jag bondat över salami med, hen som är lite äldre och som jag alltid frågar hur hen mår... osv osv osv. Det är det bästa med att jobba i en affär där en kan få frekvent återkommande kunder, att en bondar och skapar någon slags relation.